Alla hjärtans dag - Skrivpuff

Det har blivit några år. Jag antar att det är som det sägs, det är livet som har passerat under åren. Snabbt har det gått. På de flesta vis har kärleken bara blivit större, mer äkta och relationen har börjat närma sig något alldeles fantastiskt. Utan för att den skull tappa spänning. Hur är det möjligt? Vad är hemligheten?

Jag har inga svar på det. Visst har vi haft många konflikter genom åren och ibland har jag avskytt dig, nästan hatat dig. Du har varit ful, oduglig till det mesta och har inte varit till någon större glädje. Ibland irriterar du mig fortfarande. Ditt sätt att fräsa till, inte ta vara på möjligheter som finns utan låter istället rädslor styra dina val. Det fast du avskyr det sättet att förhålla sig och just vetskapen om att du är mänsklig gör mig än mer irriterad.

Men du har en riktning. Du vill väl. Älskar dina nära och visar det på flera sätt. Du är bra. Fin. Du är värd att älska och de som får ha dig runt sig i livet är lyckligt lottade. Du vill utvecklas och ser till att göra det. Ser vilken energi det tar från dig, hur du ibland kämpar men hur du varje gång reser dig upp med någon ny insikt och faktiskt har tagit ett kliv framåt. Fortsätt så och jag ska älska dig intill döden.

Jag älskar mig.

Den enda som såg

Det kändes konstigt att säga adressen. Taxichauffören lät blicken dröja kvar en sekund extra i backspegeln för att visa att han visste var det låg och att han hade uppfattat det rätt. Hur längesen var det hon hade varit där? Hon lutade sig tillbaka och räknade efter. Fyra år. Det som hade varit hennes andra hem under ett drygt år, hennes oas i tillvaron, kändes nu som en ny plats. Att det var första anhalten efter ankomsten till Arlanda kändes både naturligt och fel. Han visste inte att hon var på väg. Han visste inte ens om hon levde eller inte. Visst hade hon skickat några kort under åren men om de kommit fram hade hon ingen aning om, eller om han förstått att de var från henne. Hon hade inte skrivit något på korten, bara velat visa att hon levde och var hon hade varit i världen. Han kände henne så väl att han visste hur tillvaron för henne skulle te sig beroende på vilken plats i världen hon befann sig.

Första gången hon mötte Johan var hon tjugoett år gammal, han nästan tjugo år äldre. Hon hade alltid föredragit äldre män och det var bara tänkt som vilket one night stand som helst. Hon blev kvar i fyra dagar innan hon flydde. Fyra dagar fyllda med sex, hämtmat, prat och närhet som hon egentligen avskydde men med honom kändes det bra. Eller åtminstone uthärdligt. Sen hon var sjutton hade hon sett sig själv som lesbisk men kunde inte hålla sig från sex med män, känslomässigt engagerad blev hon aldrig. En vecka efter hon lämnat Johans lägenhet var hon tillbaka och från den dagen var det aldrig diskussion om de skulle fortsätta träffas. Det bara var så och veckorna gick, blev till månader. Blev till den längsta relation hon hade haft. Förhållande ville hon inte ha och hade aldrig klarat. Eftersom det inte var ett förhållande gick det ändå bra.

Johan undervisade deltid på universitet. Konsthistoria var hans ämne, resten av tiden målade han och ateljen fanns i lägenheten. Hon älskade känslan av att det skapades konst där, det gav trygghet på något vis. De hade samma humor. Precis samma syn på livet, det som inte var gemensamt justerade de lite diskret så att de ändå hittade vad som faktiskt var gemensamt eller inte. Han var trygg. Ställde inga krav på henne, hon kom och gick när hon ville och ibland tillbringade hon nätterna i någon annans famn. Han sa inget om det men ibland förstod hon på hans blick vad han tänkte. Eller kunde få höra en mindre föreläsning när han pratade om något helt annat. Han hade förmågan att kunna prata om nästan vad som helst men få fram poänger som var tydligt adresserade till henne. Det var ett bekvämt sätt att bli uppläxad på även om det hände att hon fräste till. Långt till ilska hade hon aldrig haft, det var hennes bästa sätt att hantera människor och sig själv. Hennes enda sätt.

En natt efter en lång middag och alldeles för mycket vin hade de sex. De var båda väldigt sexuella och det blev ofta och mycket. För att hon skulle gå igång ordentligt krävdes det att han smiskade henne eller åtminstone verbalt tryckte ner henne genom att kalla henne sånt som ingen egentligen vill bli kallad. Trots deras sexuella lekar fanns det alltid en ömhet och kärleksfull ton. Denna gång var inget undantag. Bakifrån med bara några sekunder kvar till sin orgasm böjde han sig över henne och kysste henne i nacken. Hon reagerade instinktivt och slet sig loss och på bara två sekunder stod hon på golvet bredvid sängen. Beredd till strid. Prata om känslor hade hon aldrig kunnat, eller berätta vad hon tänkte. Det var inget undantag nu. Men det gjorde inget. Han förstod. När hon likt en strykrädd katt närmade sig sängen så gjorde han bara plats åt henne och när hon lade sig ner, spänd som en fiolsträng så strök han henne över kinden och frågade om hon ville ha ett glas saft. Hon hade bara nickat till svar. Även om hon var medveten om sin problematik så ville hon inte att den skulle synas eller bli tydlig. Hon skämdes för det, skämdes för sig själv men hon gjorde allt för att dölja det. Kom det för nära så reagerade hon med anfall som försvar. Oftast slapp hon det med Johan.

Fortsättning följer....

Kommentarer och kritik tas tacksamt emot.

Vad skulle hända om...

Vad skulle hända om jag för en gångs skull hade kommit ut ur garderoben, om så bara för en vecka? Ta klivet rakt ut och erkänna vem och vad jag är. Inte vara rädd för reaktioner. Inte rädd för frågor, inte rädd för något. Alla rädslor skulle vara borta. Förpassade till dåtid och endast ett bleknande minne över det liv som var.

Jag skulle kunna gå till affären och börja prata med främlingar. Le åt dem, ställa frågor om deras varukorg och jag skulle skratta igenkännande åt deras inköp. Kanske ge tips om matlagning. Kanske tips om hur de skulle tillfredsställa sin äkta make efter middagen. Smidigt låta samtalet glida från tacoingredienser till samlagsställningar och vad män verkligen vill ha för att vara lyckliga.

Kanske skulle jag ringa upp gamla klasskamrater. Berätta för mobbarna att nu är jag minsann ute ur garderoben och inget kan såra mig. Ingen kan längre säga något som får mig att må dåligt, innan jag lägger på säger jag något riktigt elakt som jag vet kommer grusa deras dag och grumla deras nattsömn. Ut i trädgården skulle jag. Spritt språngande naken, ta mig fan här är jag! Det här är jag. Naken skulle jag påpeka för grannen det olämpliga i att klippa gräset efter klockan åtta på sommarkvällarna och nej, min sida av häcken ska inte klippas fler gånger. Den ska få blomma och växa sig stark och vacker. Stympa levande varelser är något värdigt bödlar i främmande land. Inte vi i vårt kvarter.

Sen kunde jag förstås åka förbi jobbet och berätta läget. Låta fetknoppen till chef få höra hur uppskattade hans klyschor om motgångar och möjligheter egentligen är. Berätta att ingen uppskattade badlakanet som var julklapp och att han inte ska ta det personligt att jag doppar hans slips i hans avsvalnade kaffekopp. Det ska han se som en möjlighet och uppåtpuff.

Sen snabbt hem. Med fötterna på bordet och en starköl inväntar jag hustrun. Nu ska hon få veta sanningen. Få veta varför sexlivet har varit så dåligt, var min ångest kommer från. Vem jag egentligen är och det är väl lika bra att passa på och berätta vem hon är när jag ändå är igång. Sen skulle jag vara ute ur garderoben och det nya livet hade precis fötts. Livet hade kunnat delas in i då och nu och blicken skulle endast vara vänd framåt. Jag hade varit ute i livet, ute ur garderoben. Jag hade varit människa. Nyss utkommen som människa och levande varelse. Fast det verkar jobbigt. I stället ska jag nog bara sluta klicka på den förrädiska snooze-knappen och se till att komma till jobbet i tid så det inte blir något gnäll. Men en dag, då jäklar!