Vad skulle hända om...

Vad skulle hända om jag för en gångs skull hade kommit ut ur garderoben, om så bara för en vecka? Ta klivet rakt ut och erkänna vem och vad jag är. Inte vara rädd för reaktioner. Inte rädd för frågor, inte rädd för något. Alla rädslor skulle vara borta. Förpassade till dåtid och endast ett bleknande minne över det liv som var.

Jag skulle kunna gå till affären och börja prata med främlingar. Le åt dem, ställa frågor om deras varukorg och jag skulle skratta igenkännande åt deras inköp. Kanske ge tips om matlagning. Kanske tips om hur de skulle tillfredsställa sin äkta make efter middagen. Smidigt låta samtalet glida från tacoingredienser till samlagsställningar och vad män verkligen vill ha för att vara lyckliga.

Kanske skulle jag ringa upp gamla klasskamrater. Berätta för mobbarna att nu är jag minsann ute ur garderoben och inget kan såra mig. Ingen kan längre säga något som får mig att må dåligt, innan jag lägger på säger jag något riktigt elakt som jag vet kommer grusa deras dag och grumla deras nattsömn. Ut i trädgården skulle jag. Spritt språngande naken, ta mig fan här är jag! Det här är jag. Naken skulle jag påpeka för grannen det olämpliga i att klippa gräset efter klockan åtta på sommarkvällarna och nej, min sida av häcken ska inte klippas fler gånger. Den ska få blomma och växa sig stark och vacker. Stympa levande varelser är något värdigt bödlar i främmande land. Inte vi i vårt kvarter.

Sen kunde jag förstås åka förbi jobbet och berätta läget. Låta fetknoppen till chef få höra hur uppskattade hans klyschor om motgångar och möjligheter egentligen är. Berätta att ingen uppskattade badlakanet som var julklapp och att han inte ska ta det personligt att jag doppar hans slips i hans avsvalnade kaffekopp. Det ska han se som en möjlighet och uppåtpuff.

Sen snabbt hem. Med fötterna på bordet och en starköl inväntar jag hustrun. Nu ska hon få veta sanningen. Få veta varför sexlivet har varit så dåligt, var min ångest kommer från. Vem jag egentligen är och det är väl lika bra att passa på och berätta vem hon är när jag ändå är igång. Sen skulle jag vara ute ur garderoben och det nya livet hade precis fötts. Livet hade kunnat delas in i då och nu och blicken skulle endast vara vänd framåt. Jag hade varit ute i livet, ute ur garderoben. Jag hade varit människa. Nyss utkommen som människa och levande varelse. Fast det verkar jobbigt. I stället ska jag nog bara sluta klicka på den förrädiska snooze-knappen och se till att komma till jobbet i tid så det inte blir något gnäll. Men en dag, då jäklar!